fredag 19 maj 2017

Varför jag sparar och investerar - del 2

Häromdagen fick jag den tyska motsvarigheten till det orange kuvertet, och det var ett uppsjö av papper med en enorm mängd text och tabeller. Summan av kardemumman var att jag kan räkna med den nätta summan av cirka 2500 kronor från och med det året jag fyller 67, räknad i dagens valutavärde. Detta är alltså resultatet av mina elva år i Östtyskland, och i ärlighetens namn får man inte glömma att där ryms yrkesutbildning, lågavlönat industriarbete, värnplikten på arton månader samt avvecklingen efter valutaomställningen juli 1990. Med andra ord inga goda förutsättningar för att säkra värdefulla pensionspoäng.

Här får jag skjuta in en kort anmärkning om hur långt digitaliseringen har nått de tre europeiska länder jag känner bäst till. Om jag börjar med den belgiska motsvarigheten till den svenska Pensionsmyndigheten på minpension.se så får man på den belgiska mypension.be en ganska fragmenterad bild av sin framtida pension. Visst ser jag hur mycket pensionsgrundande inkomst jag hade under de senaste åren men vad det betyder i framtiden förblir osagt. Den tyska sidan drunknar i en informationsflod, men här finns en någorlunda funktion för att kunna räkna ut hur den framtida pensionen kommer att se ut. Fast det fungerar bara om man har det senaste pensionsbeskedet till hands, och det får man först efter 55 år. Slutligen, den svenska lösningen är en dröm i jämförelse. Inte bara att allt samlas på en plats, nej, möjligheterna att ”leka” med siffror, andel och år verkar oändliga och man får en ganska konkret bild om hur det ligger till. Tolv poäng till Sverige!

Tillbaka till verkligheten. Jag fastnade lite på siffran räknaren visade efter omräkningen till kronor: 2500. Det är ganska nära mitt genomsnitt av årets utdelningar! Annorlunda uttryckt betyder det att mitt nästan treåriga investerande, med en ganska genomsnittlig lön, har lett till att jag kunde plocka ut lika mycket livet ut som mina elva år i Östtyskland gav via lönearbete och därmed intjänade pensionsrätter!

Brevet från den tyska pensionsmyndigheten visade också en annan verklighet: Mitt brokiga förflutna kommer leda till en tämligen låg pension, och om jag inte gör någonting själv kommer jag stå där med 65 eller 67, hänvisad till systemet (se del 1) och några tusenlappar i handen. Jämförelsen och siffrorna visar också en annan sak, och här kommer jag slutligen till mitt andra motiv att spara och investera: Det går att påverka framtiden och pensionen utifrån sina egna förutsättningar, och det vad jag har åstadkommit fram till idag stärker min tro och optimism. 




måndag 1 maj 2017

Varför jag sparar och investerar - del 1

I en liten serie tänker jag här förklara mina motiv varför jag sparar och investerar, varför jag lägger tid på att läsa bloggsidorna och ekonomiböcker, varför jag ibland skriver här och varför jag överhuvudtaget tycker att det är ett spännande ämne. 

Häromdagen såg jag ett tyskt debattprogram på teve där det behandlades frågor som social rättvisa och utanförskap; hur det är att leva som lågavlönad i dagens till synes välmående Tyskland. Programmet skulle de drabbade ge ett ansikte, att låta komma dem till tals. Visst fanns det några ledande politiker som skulle ta ställning men vad skulle de stackare svara? Sociala system är oerhört komplexa system, det ligger antagligen i sakens natur.

I alla fall fanns det bland annat en ensamstående fyrabarnsmamma som hankar sig fram med tre olika jobb för att slutligen får ut en lön på 10.000 kr. Andra exempel visade att till och med den offentliga sektorn hittar kreativa lösningar med hjälp av dotter- och bemanningsföretag för att komma runt kollektivavtal – som för övrigt är på väg att försvinna i stora delar av den tyska ekonomin – och därmed avtalsenliga löner och förmåner.

I fortsättningen konstaterade man att det i framtiden kommer vara nästan regel än undantag att pensionerna av dessa miljontals lågavlönade får peppras med skattemedel för att komma upp på den lagstadgade miniminivån. Även om jag inte tillhör den utsatta skaran tycker jag att det är skrämmande hur hjälplösa och utlämnade de är - inget sparande, inga investerade pengar, ingenting att faller tillbaka på, utlämnad åt systemet. Alla personer som fick berätta sina livsöden hade inget eget pensionssparande, de lever ur hand i mun, och förlitar sig helt på att det offentliga ska komma till undsättning. Vad de glömmer då är att systemet sedan bestämmer spelreglerna.


Sådana program stärker min tro på det vad jag håller på med och att det är kanske mitt största ekonomiska motiv överhuvudtaget: att inte stå med mössan i handen och ber det offentliga om det livsnödvändiga under resten av livet, att vara utlämnad åt ett system som erbjuder breda lösningar utan individuella perspektiv.